Området

1905 påbörjades framsprängningen av Heleneborgsgatan från Eolsgatan till Varvsgatan, och planeringen till Pålsundsgatan var klar 1913. Vid den tiden påbörjades den stilfulla solida bebyggelsen längs Heleneborgsgatans norra sida. 1914 köpte Stockholms stad malmgården Heleneborg (huset vid Södermälarstrand) och 1920 flyttade skulptören Ivar Johnsson in där. 1929 fick huset en tillbyggnad som användes till ateljé och Johnsson bodde på Heleneborg till 1970. En annan av Heleneborgs ryktbara inneboende var Viktor Rydberg som dock aldrig skaldade något om platsen. Av egendomen sparades även den gamla grindstugan vid Varvsgatan 10C.

1982 byggdes de nyaste husen på gatan, Skinnarvikens servicehus om sex sammankopplade huskroppar. Tidigare fanns här Münchens bryggeris stallbyggnader i tegel med sitt karakteristiska klocktorn. Stallet lär ha haft spiltor i tre våningsplan med plats för bortåt 200 bryggarhästar. 1922 ersattes hästarna av lastbilar. Münchens öltillverkning upphörde 1971 och stallet revs 1978.

En tomt i kvarteret Hyveln – Pålsundsberget – blev aldrig bebyggd på 1920-talet. Det sades att Borgarhemmet skulle ha rätt till fri utsikt mot Riddarfjärden. Idag, då servitutet inte går att finna, är det blåbärsris, stortimjan, sprickor av inlandsisen, sprickor som uppstod intill trottoaren vid framsprängningen av Heleneborgsgatan (KTH:s elever lär sig på denna plats vilka sprickor som är vattenförande i hela Stockholmsområdet) och olika trädsorter med bland annat getapel som gör att tomten inte bebyggs. Flera gånger har frågan om byggnation varit uppe i byggnadsnämnden som, efter protester, alltid bordlagt frågan.1997 blev Pålsundsberget förklarat som naturminne (med samma innebörd som naturreservat) av Länsstyrelsen och får alltså ej bebyggas. Vid Arlanda har sådana beslut upphävts på grund av riksintresse men Pålsundsberget riskerar knappast något sådant. Beslutet 1997 fattades efter en flerårig kampanj ledd av Torsten Brusewitz (bosatt i huset) för att rädda berget.